Förenklingar - Christer Hjorth

Om en annorlunda språkbok, om reflektioner i versform och lite allmänt om eget bokbyggande
Christer Hjorth - Språket och reflektionerna
Go to content

Main menu:

Övriga böcker
Förenklingar
 
Genvägar genom livet
 
Ja, vad för slags bok är det? Det är nu inte så lätt att säga – i varje fall inte om jag ska hålla mig till någon av de vedertagna kategorierna. Men får jag skapa en egen, blir det enklare. I så fall kan jag säga att den hör till huvudkategorin Personliga förhållningssätt och underkategorin Valbara alternativ. (Ja, då vet du väl precis.)
Det här kan du i alla fall läsa på baksidan av boken:

Jag hade inte kunnat skriva den här boken när jag var tjugofem, fyrtio eller ens sextio år. Om jag hade försökt då, hade resultatet blivit ett annat. Möjligen något i samma riktning men absolut inte så här.
  ”Ibland behöver man var på toppen av berget för att hitta bästa vägen upp.” Det hävdade Edward de Bono en gång. Nu vore det förmätet av mig att påstå att jag själv befinner mig på toppen av något annat berg än det som symboliserar mitt eget liv. Men där tror jag att jag kan vara. Tror.
   Och det gör jag med stöd av Søren Kierkegaards ord: ”Man förstår livet baklänges – men måste leva det framlänges.”

Och innehållsförteckningen, den ser ut så här:

  1. Inledande förklaringar
  2. Tankarna som stör
  3. Det värsta som kan hända
  4. Den verkliga orsaken
  5. Det viktiga och det ovidkommande
  6. Offer för omständigheterna
  7. Religionen
  8. Andra kinden
  9. Kritiken
  10. Välbefinnandet
  11. Idealen
  12. Vissa medgivanden

Skulle du nu vilja veta ännu mer om den här boken, ja, då kan jag erbjuda ett lite längre utdrag ur den. Kapitel 5 till exempel, där du också får möta ett par av mina "fiktiva medhjälpare" (som även dyker upp i några andra av av kapitlen).

Det viktiga och det ovidkommande

Jag vet ingen enda människa som på allvar skulle hävda att en tändsticksask är större än en finlandsfärja. Inte ens påstå att de är lika stora. Men jag har träffat ganska många personer som beter sig som om det vore på det viset.
   Det kan handla om vad man retar upp sig på, när man sitter bakom ratten i sin bil. Eller vad man är beredd att lägga tid på under bostadsrättsföreningens årsmöte. Eller hur man grämer sig över rödvinsfläcken på den nystrukna köksduken.
   Och jag kan inte förneka att även jag ofta irriterar mig på sådana småsaker och bagateller som i det stora hela saknar betydelse.

Jämföra

Senast i går gick jag omkring och oroade mig över att det skulle kunna bli regn nu på lördag då vi planerat en liten grillfest ute i trädgården. Och på jobbet tidigare i veckan var jag än en gång irriterad över att någon av mina arbetskamrater hade lämnat sin kaffekopp odiskad i pentryt. Jag var också bekymrad över att bilen inte skulle gå igenom besiktningen senare i veckan.  
   Så inträffar något annat: Jag själv eller någon i min närhet blir allvarligt sjuk. Min bästa vän omkommer i en bilolycka. Mitt hus brinner upp. Mitt sparkapital försvinner i en börskrasch. Och med ens blir grillfesten, den odiskade koppen och bilbesiktningen väldigt oviktiga. Ja, det som händer då är att de antar de proportioner som de borde ha haft redan från början. De blir till de småsaker och petitesser som inte är värda speciellt många minuters irritation eller bekymmer.  
   Hur mycken livslång ovänskap är inte orsakad av sådant som bara är struntsaker? Ett obetänkt ordval, en oavsiktlig förolämpning, ett skratt på fel ställe, ett avvikande politiskt ställningstagande, en upplevd oförrätt? Hur många små irritationsmoment kan vi inte förstora upp, så att de förpestar våra egna liv?
   Du har bjudit hem några goda vänner på middag. Vad är viktigast för dig som värd eller värdinna? (Och här rör det sig nu om varandra uteslutande alternativ.) Att ni har roligt och känner er tillfreds med varandra eller att färgen på servetterna matchar färgen på duken?

Sätta gräns

I kväll tänker jag besöka ett kasino. Där ska jag spela på rouletten, och jag har en klar strategi för hur det ska gå till. Den grundar sig på försiktighet och sannolikhet. Jag tror förstås att jag kommer att vinna och gå hem med en hel del pengar på fickan. Men jag är inte säker. Så om det nu trots allt skulle gå illa, har jag bestämt min gräns för hur mycket jag är beredd att förlora, innan jag drar mig ur. Så här långt är jag redo att vara med, men inte längre. Det finns många situationer då det är vettigt att bestämma sig för var gränsen går. Det här är ett annat exempel:
   En av dina vänner har en ovana att alltid komma försent när ni har stämt träff. Hur många gånger har du inte stått där på platsen som ni har bestämt och väntat på henne? ”Förlåt, jag blev lite sen”, säger hon, när hon äntligen dyker upp en halvtimme efter den uppgjorda tiden. Det där har hänt så många gånger att det blivit ett mönster, och nu har du till slut tröttnat på det. Så när hon äntligen dyker upp den här gången, rejält försenad som vanligt, då säger du:
   ”Nu är du mer än trettio minuter sen. Jag är väldigt trött på att alltid behöva vänta på dig. Så nu medan jag har stått här och väntat, har jag bestämt mig för att i fortsättningen sätta gränsen till tio minuter. Tio minuter är jag beredd att vänta. Har du inte kommit inom den tiden, då går jag. Det gäller från och med nu.”
   Ja, så där skulle du kunna göra. Åtminstone i teorin.
   Det finns många exempel på när det kan vara vettigt att bestämma hur långt vi är beredda att gå. Vi kan sätta en gräns för hur lång tid och hur stora ansträngningar det är värt att göra för att bli känd skådespelare, berömd författare, fotbollsproffs, astronaut eller vad det nu kan vara som vi trånar efter. Detta för att inte riskera att förspilla en alltför stor del av våra liv på något som är tämligen osannolikt att vi någonsin kommer att uppnå.
   På samma sätt kan vi sätta en gräns för varje sak som hotar att förstöra vår sinnesro eller göra oss på dåligt humör. ”Så här långt är jag beredd att gå, inte längre.” Och vi kan även sätta en gräns för vårt eget grämande, oroande, beklagande, sörjande och andra egna reaktioner som inverkar menligt på vårt välbefinnande.

Det vi inte kan påverka

Ibland går det att mildra verkningarna av det misstag som vi gjorde för en minut sedan. Men långt ifrån alltid. Det som hände för hundra år sedan, det kan vi knappast göra något åt överhuvudtaget. Ja, vi kan förstås analysera det i lugn och ro. Vi kan dra våra slutsatser och lära oss av det. Och sedan, för vår egen sinnesfrids skull, kan vi sluta tänka på det. Vi kan behöva stryka det ur vårt medvetande. Återigen en sorts gränsdragning alltså.
   Så här gick det till när Dagnys morbror ville lära sin systerdotter något som han själv tyckte var viktigt:

   Dagny kan väl inte ha varit mer är elva eller tolv år. På sommarloven åkte hon ofta och hälsade på hos sin morbror och moster. De bodde i en liten stad på landet, och det här var just ett sådant tillfälle.
   ”Kom med mig ut i köket igen”, sa morbrodern en kväll. ”Nu ska jag lära dig en läxa.”
   Dagny kände inte riktigt igen sin morbrors röst. Han som alltid brukade låta så snäll och vänlig. Nu lät han nästan sträng. Men hon följde så klar med honom till köket.
   ”Ser du här”, sa morbrodern och slog upp mjölk i ett stort dricksglas. ”Nu går vi bort till vasken med det här.”
   Dagny kände sig lätt obehaglig till mods. Vad håller han på med? tänkte hon. Har han blivit tokig?
   Morbrodern vände uppochner på glaset, och all mjölken rann ner i vasken, som då gav ifrån sig tre kluckanden. Han satte ner glaset på diskbänken. Så tittade han på Dagny och sa:
   ”Såg du nu? Hörde du? Den där mjölken kommer vi aldrig att kunna få tillbaka. Eller hur Dagny?”
   ”Näe”, sa Dagny.
   ”Det finns ingenting vi kan göra åt det. Inte sant?”
   ”Mm.”
   ”Den mjölken kommer inte att rinna tillbaks i glaset, även om du nu skulle börja gråta, svära eller hoppa jämfota för att den har runnit ner i vasken. Eller skulle den det?”
   ”Näe.”
   ”Så vad kan du lära dig av detta, Dagny?”
   ”?”
   ”Jo, det här kan du lära dig … och komma ihåg för resten av ditt liv: Man ska aldrig gråta över spilld mjölk. För det är helt och hållet meningslöst. Håller du med mig?”
   Dagny tänkte efter. Morbrodern hade kanske inte blivit tokig. Inte helt i alla fall. Han kanske bara ville göra något riktigt ovanligt … så att hon inte skulle glömma det där. Ja, så var det nog. Tänkte hon.
   ”Man ska inte gråta över spilld mjölk”, sa hon. Och morbrodern log.
   Och många många gånger i sitt liv tänkte hon sedan på det som morbrodern hade sagt och gjort den där kvällen. Och hon hade naturligtvis ganska snart räknat ut att det inte bara gällde mjölken.

   Det är förstås inget fel i att göra vad man kan för att inte spilla någon mjölk. Tvärtom är det ju väldigt klokt att göra vad man kan för att det inte ska begås några misstag. Men om det nu ändå har hänt – på grund av slarv, oskicklighet, illvilja, slump, olyckliga omständigheter eller vad det nu än kan vara, då är det vettigaste man kan göra att så snart som möjligt lämna det bakom sig och inte tänka på det mer. Ångra sig kan man förstås göra. Det kan ju leda till att man handlar på ett klokare sätt i fortsättningen. Men ångern i sig är knappast någon produktiv sysselsättning. Så även den bör begränsas till några korta ögonblick. Det gäller i många sammanhang.  
   Och i allmänhet är det bättre att fundera över vad man ska säga än över vad man har sagt. Till exempel.

Back to content | Back to main menu