Mina tjugo första år - Christer Hjorth

Om en annorlunda språkbok, om reflektioner i versform och lite allmänt om eget bokbyggande
Christer Hjorth - Språket och reflektionerna
Go to content

Main menu:

Övriga böcker
En sorts "fiktionaliserad självbiografi"
Den här boken heter Exempel på preteritum - Det sanna lätt förklätt ... Preteritum är ju namn på det tempus som betecknar dåtid. Och det här är en bok om förfluten tid. Bygger man en bok på sina egna gamla minnen, kan man inte gör anspråk på att servera de "absoluta sanningarna" om hur det verkligen var. Även om det är ens ambition, kommer det som verkligen hände att bli "lätt förklätt". Det är nog så vårt minne fungerar.

Till största delen handlar den om 1950- och 1960-talet och om hur det var att växa upp i en mellanstor stad (Trollhättan) under den tiden. Eller för att vara mer precis: Den handlar om min egen uppväxt där. Med andra ord, det här är en sorts självbiografi. Men eftersom minnena som ligger till grund för det hela är mer än ett halvt sekel gamla, bör jag kanske (i ärlighetens namn) hellre kalla den för en "fiktionaliserad självbiografi". Den har inget ISBN-nummer och den kan alltså inte köpas i bokhandeln eller hos internetbokhandlarna.   
Jag lät trycka den i cirka trettio exemplar som jag sedan gav till barn, brorsbarn och några av mina närmaste vänner - efter en realistisk bedömning av vilka som skulle kunna ha intresse att att läsa en sådan bok.      

*

Följande är en egenhändigt påhittad "intervju" som jag snickrade ihop i samband med att jag skickade manuset till den självbiografiska boken Exempel på preteritium till tryckeriet i mars 2017. Jag tar med den här, eftersom jag tror att den kan innehålla vissa allmängiltiga resonemang om att skriva om sitt eget liv.

Sådant man själv tycker är roligt  

Om man bara ser boktiteln ”Exempel på preteritum” skulle man kunna tro att det är en lärobok i grammatik. Hur kommer det sig att du valde att kalla boken så?

Medan jag har jobbat med det här, har jag har haft flera olika idéer om vad jag skulle kunna ha för namn på den, om det så småningom blev en bok. Och varje ny idé har till en början känts som den perfekta titeln. Men så efter ett tag har jag börjat inse att associationerna nog skulle gå i fel riktning och att det där namnet inte speglar innehållet speciellt bra. Då har jag bytt ut det mot bättre namn. Men efter ett tag har det varit samma sak med det.
    Den titel som det nu blev är nog det fjärde eller femte förslaget i ordningen. Att det höll ända in i mål beror väl närmast på att det är så abstrakt att det kan täcka det mesta.
    Och nu säger du att det låter som en lärobok i grammatik. Jaha. Men … det har jag väl ingenting emot.  

Både i undertiteln ”Det sanna lätt förklätt” och i ett par av de där verserna som inleder bokens olika delar verkar det som att du vill påminna läsaren om att sanningshalten här är långt ifrån hundraprocentig. Varför känns det viktigt för dig?

Kanske är det en sorts friskrivningsklausul, ett försök att gardera mig mot eventuella motbilder. Eller också är det helt enkelt en påminnelse till mig själv … och till en eventuell läsare om att vi inte kan lita helt och fullt på att våra egna minnen avspeglar sanningen.
   Även om vi har ambitionen att återberätta något vi har varit med om precis som det verkligen hände, så lär vi inte gå iland med det. Jag har läst att det har att göra med hur vårt minne är konstruerat. Och här har jag ju inte ens haft den ambitionen. Så det är väl också ett erkännande.  

Vad har du tänkt dig för målgrupp egentligen? Vilka har du tänkt dig som läsare?

Från början skrev jag utan att tänka mig någon annan läsare än mig själv. Samtidigt hade jag väl någon allmän idé om att på något sätt förhindra att den lilla kunskap som jag själv har om mina föräldrars liv och deras bakgrund skulle försvinna i samma ögonblick som jag själv upphör att existera.
    Personer som ägnar sig åt släktforskning kan ju ofta få fram imponerande många uppgifter om när och var … Men inte så ofta några svar på frågan Hur. Hur var de som människor, hur levde de, hur tänkte de?
    Möjligen närde jag en sorts förhoppning om att mina egna barn … eller kanske mina barnbarn någon gång i framtiden skulle bli så pass intresserade av den egna släktens historia att mina noteringar skulle kunna komma till nytta.  
    Ungefär så där började det för ett par år sedan. Men så småningom växte det till sig, och ju mer jag vistades där i dåtiden, desto fler egna minnen gav sig tillkänna. Det ena gav det andra … som man brukar säga, när man inte kommer på något bättre. Det blev så där som att … ja, jag kanske ska berätta om det också … och då måste jag förstås även säga något om det där andra med…  
    Sedan var det en annan sak också som bidrog rätt mycket. Efter att ha varit borta i mer än ett halvsekel från den här landsändan där jag växte upp, flyttade vi tillbaka hit. Det visade sig vara väldigt mycket som var som var kopplat till specifika platser. Det gick inte att gå tio steg genom de gamla kvarteren utan att det poppade upp ett ”Det var här som …”, ”Här uppe bodde ju …” ”I den korsningen var det som …” eller ”Där är stenen där …”
   Ja, så där var det. Och plötsligt var jag uppe i alla de där 289 sidorna …

Det är inte helt enkelt att kategorisera den här boken. Jag tycker kanske att den spretar åt lite olika håll; den är lite av varje. Vad skulle du själv säga att det är för sorts bok? Memoarer? Självbiografi?

Jag håller med dig. Den är lite spretig. Jag berättar om en rad små och ofta obetydliga episoder från min egen barndom och uppväxttid. Samtidigt försöker jag beskriva olika tidstypiska företeelser - sådant som jag tror att yngre generationer inte vet särskilt mycket om. Det gör jag, trots att jag misstänker att de inte heller har någon önskan att få veta något om det. Dessutom har jag lagt in en liten släkthistorisk översikt i början av boken. Ja, jag får väl ställa samma fråga som du, vad kallar man en sådan bok? Du som har läst den, kanske har ett förslag.

Jag har inte läst den. Bara bläddrat i den och försökt skaffa mig en uppfattning. Är du inte rädd att dina läsare huvudsakligen bara kommer att vara intresserade av en eller möjligen ett par av de här olika inriktningarna?

Ja, så är det antagligen. Och så får det väl vara då. Jag har kommit upp i en ålder då jag känner att jag helt enkelt inte har tid att dela upp det här i flera olika skrifter. Det fick bli ett hopkok, en allt-i-ett-bok. Den eventuella läsaren får väl sovra på egen hand. Jag har satt ut en och annan underrubrik som förhoppningsvis kan ge viss vägledning.

Det ser ju ändå ut att vara en ambitiös satsning som bör ha tagit många månaders heltidsarbete, ja kanske till och med år? Hur mycket tid har du egentligen lagt på detta? Och varför gav du dig överhuvudtaget på det här bokprojektet?

Det är sant att jag har lagt ner mycket tid på det här - flera timmar under i stort sett varje dag i kanske ett och ett halvt år. Eller ännu längre.
    Men i ärlighetens namn ska jag väl också säga att den tid som jag har satsat på det här projektet, den har varit av typen ”spilltid”. Att jobba med det här har varit mitt alternativ till att exempelvis lösa korsord, spela bridge, gå på slöjdkurs för pensionärer eller vad det nu kan vara som man förväntas göra, när man inte längre har ett förvärvsarbete som tar ens krafter och engagemang i anspråk.
    Så jag kan inte på minsta sätt tycka att jag har offrat något annat. Tvärtom har det här berikat mina dagar. Och jag tycker att jag har lärt mig en hel del av att hålla på med detta. Undan för undan har jag ställts inför nya intressanta problem som jag har varit tvungen att hitta lösningar på. Och det är ju sådant man själv tycker är roligt. Jag tror till och med att jag har blivit en bättre bokläsare av att ha brottas med en egen text på det här viset. Det är som att jag lägger märke till lite mer när jag läser numera. Mer än jag gjorde förut, alltså.

Hur har du valt ut det som du berättar om?

Jag kan förstå att du ställer den frågan. Hur kan jag ägna flera sidor åt att beskriva en gammal stenmangel, som sedan inte har någon som helst koppling till den övriga historien? Ett av många sådana exempel. Du undrar alltså om jag känner till begreppet ”irrelevant”. Ja, vad är det det betyder nu igen?
    Det enda jag kan säga om detta är att jag har hållit på med det här under så lång tid, att det trots allt rör sig om medvetna val från min sida. Jag tänker inte skylla på att jag inte har hunnit fundera så mycket över vad jag skulle ta med och inte ta med. Så visst skulle jag kunna redovisa mina skäl till att just det och det är med. Jag skulle till och med kunna tala om varför det där om stenmangling finns med. Jag skulle kunna … men jag tänker inte göra det.
    Jag har ju aldrig haft någon förlagsredaktör som har granskat, rättat fel, redigerat och förbättrat mitt manus. Och jag har inte haft någon förläggares synpunkter att ta hänsyn till. Här har manuset gått direkt till tryck utan en enda mellanhand. För den här boken är ju inte alls gjord för att komma ut på någon marknad och säljas.

Alla de namn på personer du berättar om, är de autentiska? Eller har du ändrat på namnen, så att personerna inte ska vara lika lättidentifierade?

Alla personer utom en har fått behålla sina riktiga namn. Ett tag var jag inne på att jag skulle använda påhittade namn, och jag gjorde till och med ett försök att byta ut namnen. Men jag tyckte inte att det blev bra. Det kändes som om jag då hade berövat personerna en viktig del av deras personlighet. Så jag bytte tillbaka.
    Jag inser givetvis att det bara är i mitt eget huvud som namn och personlighet hänger ihop så där. Men det hjälps inte. När jag bytte ut deras rätta namn, tappade jag själv lite av intresset för dem. De övergick från att vara familj och nära vänner till att bli personer som jag på sin höjd var ytligt bekant med.
    Men det klart, jag får väl vara nöjd om jag lyckas få en eventuell läsare att åtminstone känna en ytlig bekantskap med dem jag berättar om här.    

Nu är det ju trots allt en bok, och i den nämner du alltså ett stort antal personer vid deras riktiga namn. Och du drar dig inte för att återge olika personers brev och dagboksanteckningar. Har du inga dubier beträffande det? Är du inte orolig för att de ska känna sig utpekade och att de kanske inte alls vill figurera här i din berättelse? Eller att de skulle ha känt sig det … för många av dem är väl inte längre i livet?

Dubier, det har jag. Och orolig, det är jag. Jag har funderat mycket över om det är rätt att göra så här.
   Vad hade mina föräldrar tyckt om det jag berättar om dem här? Hade de sagt att ”jo men, det är väl roligt att vi nu blir ihågkomna och att även våra barnbarn och deras barn får chansen att veta något om oss och om det liv vi levde för länge sedan”.
   Och vad hade min bror sagt om att jag nu visar upp hans gamla brev och dagböcker så här? Hade han sagt att ”det är bra att du berättar om det där - det hade jag gärna gjort själv, om jag bara hade lyckats leva lite längre och åldrats på samma lugna sätt som du”.
   Men jag vet inte. Kanske är det meningen att sådant här ska förpassas in i den eviga glömskan?

Så vitt jag kan se berättar du om händelser och episoder i kronologisk ordning. Men då och då bryter du den för att göra en direktkoppling upp till nutiden. Är det så du har tänkt?

Just det. Det är så jag har tänkt.

Jag uppfattar det också som att du har föresatt dig att huvudsakligen berätta och beskriva men inte direkt kommentera eller analysera. Är det så?

Ja, det har faktiskt varit en av mina föresatser från start - men inte alltid så enkelt att leva upp till. Det är lätt att bli beskäftig och förnumstig, och det har jag försökt att undvika. Hur jag har lyckats med det vet jag inte.

På ett ställe kan jag i alla fall se att du presenterar dina egna slutsatser och funderingar ganska ingående. Jag tänker på avsnittet om hur du menar att vi borde bemöta företeelser som populism, politikerförakt, segregering, växande klyftor i samhället … Hur kommer det sig att du där har frångått din föresats att inte kommentera och analysera?
  
Ja, det är det stora undantaget. Där lyckades jag inte avhålla mig från att bli lite undervisande. Det är väl en gammal yrkessjukdom, antar jag, som jag nu fick ett återfall i. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att uppehålla mig lite vid det som jag ser som en av de verkligt stora farorna i vår tid:
   De snabbväxande klyftorna, med ett litet fåtal vinnare och ett överväldigande stort antal förlorare. Vi var ju faktiskt på rätt väg för inte så länge sedan. Men så började demokratiska och humanistiska värderingar att kallas för flum, marknadskrafterna fick fritt spelrum, konkurrens blev honnörsordet för dagen, valfrihet de välsituerades patent. Den enes livslön blev den andres månadslön. Sådant som lojalt samarbete och gemensamma strävanden hörde inte hemma i det stora globala pyramidspelet. I toppen odlades girigheten, lägre ner växte uppgivenheten, missnöjet …
   Ja, det var när jag kom in på en del av det där som min föresats sprack. Där fastnade jag i fällan och började förklara … Obetänksamt, kanske.

Gamla brev och dagboksanteckningar som du återger i din bok har man ingen anledning att tvivla på autenticiteten hos. Men du återger också många konkreta replikskiften och egna tankar som ju då också borde har femtio eller sextio år på nacken. Man undrar förstås hur du kan komma ihåg så exakt vad olika personer sa och vad du själv tänkte … så här mer än ett halvt sekel senare.

Vanlig minnesteknik bara, det är sådant som alltid har intresserat mig, ser du.
   Nej, det är klart att det handlar om efterkonstruktioner. Men det där är samtidigt en av de sakerna som varit intressant med det här skrivandet: Man skissar upp en viss situation utifrån några få minnen man har kvar … och det behövs ibland inte speciellt många fragment för att en hel film ska börja rulla i huvudet på en … ofta med färdiga repliker och allt.
   Någon dokumentärfilm blir det naturligtvis inte. Och när man sedan försöker föra över filmen till ord och meningar, då gör man förstås fler ändringar och korrigeringar i det som minnet levererade.
   Ja, den där förklaringen blev väl inte kristallklar direkt. Jag är inte ens säker på att jag förstår den själv. Men ... du frågade ju tidigare varför jag på flera sätt försöker friskriva mig från kravet på sanning … Det är väl lite av det här jag menade.

Vilka är de största svårigheterna som du stött när du arbetat med den här boken?

När jag började på den trodde jag att det svåraste skulle bli att hantera en stor textmängd på flera hundra sidor. Jag har ju skrivit väldigt mycket under mitt liv … och i många olika syften, både i mitt arbete och under min fritid. Men det har aldrig … eller i varje fall väldigt sällan … varit frågan om så mycket att hålla rätt på på en och samma gång. Jag tyckte att just det här skulle bli intressant. Det blev det också.
    Jag vet inte hur många versioner jag har sparat på min dator i tron att det nu i stort sett var klart. Femton … tjugo. Kanske fler. Jag har ju som sagt inte tagit hjälp av någon med mitt manus, så jag har ingen annan att skylla på för de fel och brister som säkert fortfarande finns i den nu tryckta boken.
    Men nu frågade du om den största svårigheten, och då … Ja, inte hade jag trott att det i särklass svåraste hindret skulle vara att få bukt med mitt ordbehandlingsprogram. Jag har inte haft några större bekymmer med Word tidigare, men nu satte det sig på tvären, kanske för att jag la in så många sidor i ett och samma dokument. I varje fall verkade det så.  
    Det började leva sitt eget liv och blev helt bångstyrigt. Det ansåg sig veta mycket bättre än jag hur jag ville att det ska vara med typsnitt, teckenstorlek, marginaler med mera. Jag ställde in mina värden. En stund senare hade det ändrat tillbaka värdena till sådana som jag inte alls ville ha. Helt självsvåldigt. Så där höll vi ett bra tag. Det blev en viljornas kamp. Inte förrän i förra veckan lyckades jag utnyttja en blotta och snabbt låsa mitt manus i en pdf-fil, som jag kunde skicka in till förlaget.

Då har jag inte så många frågor kvar. Men jag undrar förstås: Blir det någon fortsättning?

Nej, det här är mitt enda uppsamlingsheat, mitt enda desperata försök att plocka upp och ta vara på några av alla de händelser som kanske i stället borde fått försvinna in i den eviga glömskan.   
    Men någon form av fortsatt skrivande blir det säker, om jag nu får några år till på mig här på planeten. Det har blivit en vana som är svår att bryta. Redan samma dag som jag skickade in det här manuset, började jag till exempel tota ihop en fingerad intervju …

Fingerad intervju? Vad betyder det? Intervju av vem?

Av mig … och av dig. Dessutom har jag ju nu kommit underfund med några av de knepigheter som dyker upp när man ska låta trycka en egen bok. Så jag har faktiskt ett par nya idéer på lager.

---

Gå vidare till presentationen av ytterligare en bok.

Back to content | Back to main menu