Några år på 1970-talet - Christer Hjorth

Om en annorlunda språkbok, om reflektioner i versform och lite allmänt om eget bokbyggande
Christer Hjorth - Språket och reflektionerna
Go to content

Main menu:

Övriga böcker
Gamla dagboksanteckningar

Kanske är jag helt enkelt svag för Vanliga vardagar. I en av de där vers/fotoböckerna finns en hyllningsvers till de här vanliga vardagarna. Och nu, i ytterligare ett av mina skrivprojekt under 2019, har det blivit en bok med det namnet.
Den här gången började det med att jag hittade ett par gamla anteckningsböcker (som legat nerstuvande i en kartong i nästan fyrtio år) med dagboksanteckningar som jag under några år på 1970-talet hade plitat ner. Ja, det rörde sig mest om ganska triviala vardagshändelser, sådant som de flesta människor nog skulle ha ansett vara ”slöseri med bläck” att skriva om.

Men när jag läste det nu, tyckte jag att de fyrtio åren som gått hade haft en gynnsam effekt på noteringarna. En del hade blivit riktigt intressant, tyckte jag. Kunde det vara så att även några av de andra som figurerade i mina anteckningar skulle vilja ta del av detta?   
Den värld vi levde i då var ju i många avseenden helt annorlunda än dagens. Så jag bestämde mig för att få ordning på anteckningarna.

Ja, ”få ordning” betydde inte att jag ändrade en massa i de gamla noteringarna. För det var ju en del av poängen med det hela, att det var tjugoåttaåringens (och mot slutet trettiotreåringens) tankar, ord och meningar. Men sådant som en slarvig och svårläst handstil, diverse skrivfel och en del irriterande upprepningar skulle jag ju ha rättat till redan då, om jag hade renskrivit mina anteckningar.

Så det var alltså sådant som jag gjorde nu. Och så försökte jag (som vanligt) få alltihop att passa in i den givna Word-mallen, denna envisa besserwisser som ofta sätter sig på tvären och vägrar att göra det man ber den om. Dessutom petade jag in gamla fotografier här och där (från eget ”bildarkiv” som jag i ett helt annat egensinnigt ”projekt” byggde upp för ett antal år sedan).

Vad var det då som gjorde det där intressant? Jo, till exempel att det dök upp en massa minnen om sådant som inte blev nerskrivet då. ”Ja just det … så var det också.” Eller att vissa av mina nutida så kristallklara minnen visar sig stämma ganska dåligt med de anteckningar jag gjorde, när det hela just hade inträffat. Ska man lita mer på sina gamla skrivboksnoteringar än på sitt eget förträffliga minne? Ja, jag vet ju vad svaret borde bli, men lite svårsmält var det. Fast intressant också. Eller frågan om vem den där trettioåringen som skrev i dagboken var. Har man lärt sig något vettigt under livet, eller är man fortfarande precis samma person – med den enda skillnaden att man nu är grånad och sliten?

Och så har vi förstås den gamla återanvändningsprincipen (som ju nu har fått en renässans även inom många andra områden) – att kunna göra om vissa resor till exempel, att kunna återvända till London och Paris, bekvämt sittande i sin egen fåtölj och utan att behöva punga ut med en massa pengar.

Men som sagt, de mesta rör sig om vanliga vardagar, och även i sådana kan det finns händelser som det är roligt att ha bevarade i skrift. Till exempel hur det gick till när man på våren 1977 ropade in ett hus i Filipstad på exekutiv auktion. Eller när man sommaren 1978 (två kvällar i rad) var på Dylankonsert i Scandinavium.

Det är väl sant förstås att repriser sällan blir lika bra som när man var med om det hela i direktsändning … men det är ändå något. Ja, efter dessa övervägande kommer jag fram till att … ja, att arbetet med ett sådan där projekt inte heller känns bortkastat.

---

Tillbaka till Hem

Back to content | Back to main menu