Ortnamnen - Christer Hjorth

Om en annorlunda språkbok, om reflektioner i versform och lite allmänt om eget bokbyggande
Christer Hjorth - Språket och reflektionerna
Go to content

Main menu:

Språkboken
Del C: Ortnamn

Den tredje delen i boken handlar om Ortnamn: Här är ett utdrag ur den delen, sidan 136:  

Några små skutt

Ett gammalt minne väcks till liv, när jag nu tänker på professorn Harry Ståhl. Men händelsen har en ytterst perifer koppling till ortnamn, så det naturliga hade väl varit att nu lämna den därhän. Få skulle nog ens vilja kalla den för en händelse. Jag berättar ändå - som en avslutning på det här kapitlet. Alltså en högst oansenlig iakttagelse som jag gjorde vid lunch-tiden en junidag 1969:

   ”Om kandidaten vill göra sällskap med mig en bit på vägen, så kan vi prata om det medan vi går”, sa professor Ståhl och tog på sig sin ytterrock.
   Veckan innan hade jag fått beröm av honom för min sluttentamen efter tvåbetygsstudierna. Nu tänkte jag ”smida medan järnet var varmt”, så jag hade sökt upp honom för att få förslag på ämne till en trebetygsuppsats för nästa termin. Men inte tänkt på att lunchtiden närmade sig, och inte vetat att han brukade gå hem på lunchen.
   Så vi lämnade ortnamnsarkivet och promenerade i väg, sida vid sida. Professor Ståhl var en ytterst vänlig och omtänksam person. Mycket sympatisk. Att han var dalkarl hörde man, att han var betydligt kortare och rundare än jag såg man, och att han var inne på sista året före pensioneringen, det visste man.
   Han förhörde sig först om mina egna hemtrakter och började sedan skissa på ett förslag till uppsatsämne. Vi hade väl gått något kvarter, när det hände första gången.
   Jag registrerade det bara i mitt periferiseende. Det var som om han hoppade till där bredvid mig. Eller kanske snarare skuttade till. Inget annat, han pratade på utan något som helst avbrott. Några hundra meter senare hände det igen. Exakt samma sak, ett litet skutt bara.
   Inte förrän tredje gången det inträffade, förstod jag. Han ville gå i takt med mig. Och mina ben var antagligen lite längre än hans. Så snart han märkte att vi inte tog jämna steg, rättade han till det med det där lilla hoppet.
   Ja, han var som jag nämnde en mycket sympatisk person.
---

Vidare till nästa del som heter Tala inför publik.

Back to content | Back to main menu